Doften av dig…

Så var du bara där.
Nära igen och helt plötsligt,
stod du bredvid mig,
fast inte på riktigt.

En doft av en bild, tillsammans blev flera.
En sekvens av upplevelser.
En tyfon av fysiska minnen.
Av värme, med närhet.
Med känslan av trygghet.

Där på tunnelbanan
bar någon din parfym.
Det händer så sällan.
Men det tar bara en sekund.
Innan hjärnan kopplar.
Drar ett varv och tar mig tillbaka.

Jag minns inte ens märket.
Det är inte det viktiga.
Har aldrig varit, och kommer aldrig att bli.
Poängen eller det viktiga…

…med doften av dig.

Mitt hjärta, landa nu…

Mitt hjärta söker. Mitt hjärta smärtar. Men det skrattar. Emellanåt.

Första gångens totala insikt…

Det rör sig omkring mig
som svepande bomull
I luften, nära kroppen
På huden och i nacken
Trevande längs axlarnas slut

Det bubblar omkring mig
Längs öronen som ett beskrivande varande
Smeker halsen som en lätt fjäder
Som en rysning längs armarna
Skönt men läskigt på samma gång

Det kvittrar i luften
som den bäst komponerade ljuva musik
Får hjärtat att dansa
Igenkännande och totalt hängivet

Förlamad
Alldeles uppe i det blå
Men fortfarande med båda fötterna stadigt stående

Det är första gångens totala insikt
Det är bra

Och tillfredställande, harmoniskt vackert

Det är något som saknas…

Det suger i mellangärdet. Det trycker över bröstet. I sinnet är jag balanserad. I det stilla. Ett spadtag och jag brister. Så istället knatar jag på. Springer vidare. Lever på tillfällig entusiasm. Kan bära. Eller brista. Ska bära. Och blomma. Sjunga. Och symfoniera. Sprudla. Och bli bestående. Med kärlek. Vad fint.

Det är bra nu. Jag hänger kvar.

Vart tar känslorna vägen
efter att de sargat min själ?
Förbrukas de och lyfter
från marken och absorberas?
Eller grundsätter de sig
i min kropp och återuppstår?

När minst jag anar det
och då slits in i virveln.
Den där virveln som sätter hela mitt befinnande i snurr.
Den virveln som sliter bort mattan och får mig att falla.

Virveln som röjer allt tryggt.
Allt stadigt.
Och skapar svajning.
Svajning på livet.
På fysisk närvaro.
Och känslomässig storm.
Bottenlös tomhet.
Skepp o hoj, svaj på boj.

En skör tråd, den hänger jag på.
Klamrar mig fast och hänger kvar.
För tillfället.
Just nu.

Men jag vet.
Väntar inte, men jag vet.
Att så lite, lite behövs
för att jag ska tappa.

Hade inte tänkt göra det.
På väldigt, väldigt länge.

Livet leker…

Så var sommaren äntligen här. Med dofter och grönska, trots allergiproblem med täppt näsa och rinnande ögon så finns det inget annat jag föredrar. Ingen annan plats jag skulle vilja vara på. Inte med någon. Inte ens med mig själv. Ens…
Jag behöver ingen. Just nu. Det räcker. Är tillräckligt.
Att bara vara här. I sommaren. Med bröstet fyllt till bredden. Av välmående.

Hjärtat ler

Promenerar långsamt hemåt. Hjärtat ler. Lungorna känns fulla. Fulla av energi, men på ett konstigt sätt tomma på syre. Bröstkorgen höjs och sänks…i otakt. Som att mina andetag inte riktigt räcker till. Som att jag inte riktigt når botten. Jag andas lite till. Och lite till. Medans hjärtat ler. Mer för varje andetag.

Ge mig det tillbaka…

Jag vill ha mitt hjärta tillbaka.
Lämna mitt hjärta tillbaka!

Jag kan inte agera.
Kan inte tänka.
Bygger upp min vardag för att överleva,
men kraschar mest varenda dag.

Ge mig mitt hjärta tillbaka
Jag behöver det

Tack

Du fattas mig…

När jag inte ser dig så finns du inte
När jag ser dig så skapas ett stort hål i mitt inre

Jag saknar dig
Du fattas mig
Jag längtar efter dig

Hela tiden.

Känsla av tomhet

Tomhet kan leda till uppgradering, vara ett tillfälle att fylla på med nytt.
Eller kan det innebära disfunktionalitet på grund av saknade komponenter.